AGNES BERÄTTELSE - början

Jag har börjat på en berättelse här för ett tag sedan. Men efter två sidor körde jag fast. Det skulle vara kul om någon som läser den skulle vilja skriva en fortsättning. Skriv din fortsättning som en kommentar. Den behöver inte vara färdig. Någon annan kan fortsätta sen. Jag lägger ut den fortsättning jag tycker bäst om...


Såhär börjar historien:


Josef stod i leksaksbutiken och tittade på dockor. De satt fint i hyllorna och putade med små, fylliga läppar. Ögonen var alla klart blåa och vackert mandel formade. Han visste inte vilken han skulle välja men bestämde sig tillslut för en med de allra vackraste ögon och allra fylligaste läppar. Han la dockan tryggt i sina stora nävar och gick för att betala. Glatt rotade han i sin svarta plånbok och ryckte upp två skrynkliga sedlar som han sedan gav till kassörskan. Sedan gick han ut. Dockan låg i en av hans rockfickor och den dunkade lätt mot hans knä. I restaurangerna som prydde gatan doftade det härligt av nybakade bröd och riktig italiensk pasta. Josef kastade en blick in i en salladsbar och han såg hur två svartklädda serviser sprang runt med olika läckerheter på brickorna. Han kände hur det började kurra av hunger i magen. Men det dröjde inte länge, för helt plötsligt dök en stor, gul tegelbyggnad upp framför honom. Det lyste i fönstren bakom rutiga gardiner och krukväxter. Med stora kliv gick han fram till husets dörr, ryckte upp den och gick vidare upp för tre sten trappor med smala räcken. Dörrarna som fanns på våningarna var alla likadana. Grå och med handtag av glänsande koppar. Josef stannade till på den tredje våningen. De runda lamporna i taket blinkade och kastade ett svagt ljus över golvet. Han kände på dockan i rockfickan och gick beslutsamt fram till en dörr allra längst bort i rummet. Dörren var som de andra dörrarna grå . Han höjde näven och knackade tre hårda knackningar på dörren. Det blev tyst. Han hörde råttorna springa i ventilerna och han lyssnade till sina egna hjärtslag. Efter en lång stund i tystnad rycktes dörren upp och där stod en flicka. Hon var kort, nådde nätt och jämt upp till handtaget och hennes blick var genomträngande. Håret var intrasslat i två korta flätor som föll över axlarna. Hon var klädd mycket konstigt i löst hängande linne och ett par röda manchesterbyxor. Fötterna var små och bara. Hon sa:
- Vem är du?
Orden var tydliga och klingade ut ur hennes hårda läppar.
- Jag heter Josef och här ska jag bo, sa han snabbt. Josef steg in i hallen, log smått och skyndade sig att ta upp dockan ur rockfickan. Han sträckte fram den mot flickan. Hon tog emot den. Där stod hon i en liten stund och silade fingrarna genom dockans hår och granskade de små blå ögonen. Sedan sprang hon in genom ett pärldraperi och försvann. Josef stod där, ögnade igenom den enkla inredningen i hallen och visste inte vad han skulle tro. På golvet stod tre par olika skor. Ett par blå med vita skosnören, ett par röda klack skor och ett par gummistövlar. Mer hann han inte titta på för en flickan kom tillbaka igen. Hon sa svagt.
- Du kan komma in.
Han gick in i ett väl städat kök. På en stol satt en mager kvinna och lutade huvudet i händerna. Stolarna runtomkring var utskjutna och framför dem, på det spruckna bordet av lärkträ, stod en porslinstallrik med en trave potatisar på och en köttbulle dränkt i brunsås. Kvinnan reste sig upp och sa:
- Välkommen, varsågod att sitt.
De åt medan kvinnan pratade på. Den lilla flickan satt tyst och stirrade på Josef. Hon skar köttbullen i små, små bitar och tryckte in dem var för sig. När hon var klar sa hon:
- Följ med mig så ska jag visa dig en sak.
Josef tittade först på kvinnan och sedan på flickan. Sedan reste han sig upp och gick iväg efter flickan...