Nu har vi fått en fortsättning på historien och även Agnes har skrivit lite till. Välkomna att skriva en fortsättning till detta - och skriv gärna en fortsättning på senaste fortsättningen som du kan se i kommentarerna, så lägger vi ihop det sen...
AGNES BÖRJAN
Josef stod i leksaksbutiken och tittade på dockor. De satt fint i hyllorna och putade med små, fylliga läppar. Ögonen var alla klart blåa och vackert mandel formade. Han visste inte vilken han skulle välja men bestämde sig tillslut för en med de allra vackraste ögon och allra fylligaste läppar. Han la dockan tryggt i sina stora nävar och gick för att betala. Glatt rotade han i sin svarta plånbok och ryckte upp två skrynkliga sedlar som han sedan gav till kassörskan. Sedan gick han ut. Dockan låg i en av hans rockfickor och den dunkade lätt mot hans knä. I restaurangerna som prydde gatan doftade det härligt av nybakade bröd och riktig italiensk pasta. Josef kastade en blick in i en salladsbar och han såg hur två svartklädda serviser sprang runt med olika läckerheter på brickorna. Han kände hur det började kurra av hunger i magen. Men det dröjde inte länge, för helt plötsligt dök en stor, gul tegelbyggnad upp framför honom. Det lyste i fönstren bakom rutiga gardiner och krukväxter. Med stora kliv gick han fram till husets dörr, ryckte upp den och gick vidare upp för tre sten trappor med smala räcken. Dörrarna som fanns på våningarna var alla likadana. Grå och med handtag av glänsande koppar. Josef stannade till på den tredje våningen. De runda lamporna i taket blinkade och kastade ett svagt ljus över golvet. Han kände på dockan i rockfickan och gick beslutsamt fram till en dörr allra längst bort i rummet. Dörren var som de andra dörrarna grå . Han höjde näven och knackade tre hårda knackningar på dörren. Det blev tyst. Han hörde råttorna springa i ventilerna och han lyssnade till sina egna hjärtslag. Efter en lång stund i tystnad rycktes dörren upp och där stod en flicka. Hon var kort, nådde nätt och jämt upp till handtaget och hennes blick var genomträngande. Håret var intrasslat i två korta flätor som föll över axlarna. Hon var klädd mycket konstigt i löst hängande linne och ett par röda manchesterbyxor. Fötterna var små och bara. Hon sa:
Josef stod i leksaksbutiken och tittade på dockor. De satt fint i hyllorna och putade med små, fylliga läppar. Ögonen var alla klart blåa och vackert mandel formade. Han visste inte vilken han skulle välja men bestämde sig tillslut för en med de allra vackraste ögon och allra fylligaste läppar. Han la dockan tryggt i sina stora nävar och gick för att betala. Glatt rotade han i sin svarta plånbok och ryckte upp två skrynkliga sedlar som han sedan gav till kassörskan. Sedan gick han ut. Dockan låg i en av hans rockfickor och den dunkade lätt mot hans knä. I restaurangerna som prydde gatan doftade det härligt av nybakade bröd och riktig italiensk pasta. Josef kastade en blick in i en salladsbar och han såg hur två svartklädda serviser sprang runt med olika läckerheter på brickorna. Han kände hur det började kurra av hunger i magen. Men det dröjde inte länge, för helt plötsligt dök en stor, gul tegelbyggnad upp framför honom. Det lyste i fönstren bakom rutiga gardiner och krukväxter. Med stora kliv gick han fram till husets dörr, ryckte upp den och gick vidare upp för tre sten trappor med smala räcken. Dörrarna som fanns på våningarna var alla likadana. Grå och med handtag av glänsande koppar. Josef stannade till på den tredje våningen. De runda lamporna i taket blinkade och kastade ett svagt ljus över golvet. Han kände på dockan i rockfickan och gick beslutsamt fram till en dörr allra längst bort i rummet. Dörren var som de andra dörrarna grå . Han höjde näven och knackade tre hårda knackningar på dörren. Det blev tyst. Han hörde råttorna springa i ventilerna och han lyssnade till sina egna hjärtslag. Efter en lång stund i tystnad rycktes dörren upp och där stod en flicka. Hon var kort, nådde nätt och jämt upp till handtaget och hennes blick var genomträngande. Håret var intrasslat i två korta flätor som föll över axlarna. Hon var klädd mycket konstigt i löst hängande linne och ett par röda manchesterbyxor. Fötterna var små och bara. Hon sa:
- Vem är du?
Orden var tydliga och klingade ut ur hennes hårda läppar.
- Jag heter Josef och här ska jag bo, sa han snabbt. Josef steg in i hallen, log smått och skyndade sig att ta upp dockan ur rockfickan. Han sträckte fram den mot flickan. Hon tog emot den. Där stod hon i en liten stund och silade fingrarna genom dockans hår och granskade de små blå ögonen. Sedan sprang hon in genom ett pärldraperi och försvann. Josef stod där, ögnade igenom den enkla inredningen i hallen och visste inte vad han skulle tro. På golvet stod tre par olika skor. Ett par blå med vita skosnören, ett par röda klack skor och ett par gummistövlar. Mer hann han inte titta på för en flickan kom tillbaka igen. Hon sa svagt.
- Du kan komma in.
Han gick in i ett väl städat kök. På en stol satt en mager kvinna och lutade huvudet i händerna. Stolarna runtomkring var utskjutna och framför dem, på det spruckna bordet av lärkträ, stod en porslinstallrik med en trave potatisar på och en köttbulle dränkt i brunsås. Kvinnan reste sig upp och sa:
- Välkommen, varsågod att sitt.
De åt medan kvinnan pratade på. Den lilla flickan satt tyst och stirrade på Josef. Hon skar köttbullen i små, små bitar och tryckte in dem var för sig. När hon var klar sa hon:
- Följ med mig så ska jag visa dig en sak.
Josef tittade först på kvinnan och sedan på flickan. Sedan reste han sig upp och gick iväg efter flickan...
FORTSÄTTNING AV ANONYM:
Han kom in i ett trångt litet rum med svartklädda väggar.
- Det här är mitt rum sade fickan. Josef tittade sig omkring, där fanns en säng en byrå ett skrivbord och väggarna var täckta med konst som skulle passa bättre på ett museéum än i dena enkla boning.
- Vad fint här är, sa josef. -Vem är det som har ritat de här?, sa han sedan och tittade förundrat på tavlorna som prydde väggen.
- Det är min mamma hon brukade rita mycket förut men inte längre, sa hon glatt men Josef kunde ana en liten ton av sorg i den sista delen av meningen.
- De är otroligt fina hon borde ställa ut de.
- Jag vet, sade flickan som nu hade börjat rota i byrån. Hon tog tillslut ut en vit kartong. -Titta här, sa hon och tog ut en tavla. Josef blev helt stum det var den finaste tavla han någonsin skådat.
- Har din mamma gjort den?, frågade han.
- Ja det är min favorit.
- Det förstår jag den är otroligt fin. Flickan tog tillbaka tavlan och lade ner den i byrån igen, sedan gick hon ut till köket, Josef följde efter.
AGNES FORTSÄTTNING:
Morgonen därpå vaknade Josef av att en råtta kilade in i hans pyjamasbyxor. Han kastade förskräckt av sig den. Sängen som han låg i knarrade lågt när han reste sig upp och tittade sig omkring. Det var ett grått rum med spruckna stenväggar som var belamrade av tavlor. De föreställde kungar med praktfulla klädnader och skor. På ett vingligt litet bord stod en sprakande fotogen lampa som kastade ett gyllene, starkt ljus över honom. Bredvid bordet stod en käpp. Han granskade den en stund och drog sedan på sig ett par begagnade raggsockor med hål på stortårna. Han gick ut ur det grå rummet. Flickan satt på en gunghäst och smekte en fet katt över ryggen. Den slöt de gröna ögonen och virade svansen kring hennes arm.
- Du får aldrig berätta om tavlorna, inte för någon! Sa hon bestämt och sparkade till gunghästen.
- Nej, jag ska inte berätta, Sa Josef lugnt.
tystnad.
- Jag vill visa dig en sak, sa flickan till sist." Det är ute i skogen, långt in"
Josef tittade på flickan, på hennes gul spräckliga nattlinne och trassliga fläta och nickade.
Några timmar senare stod de i hallen fullt påklädda. Josef med bandet till rocken hård knuten och med en stickad mössa på huvudet och flickan med röda gummistövlar och en svart keps. Innan de öppnade dörren kom den magra kvinnan ut från pärldraperiet. Hon var blek.
- Vart ska ni?, frågade hon milt och log svagt.
- Vi ska mata Mimmi, ljög flickan.
- Mmm, sa kvinnan och nickade svävande i luften. Sedan försvann hon in genom pärldraperiet igen.
- Mamma har förändrats, det här är inte min mamma, sa flickan, mer till sig själv en till Josef. hon vände på klacken och Josef följde efter henne. De gick ner för stentrapporna som Josef gått upp för dagen innan. När de kom ut snöade det. Stora flingor föll ner från den klarblå himlen och landade på deras mössor. Skogen låg nära. Flickan backade till Josef där han gick och tog, till hans förvåning, tag i hans hand. Sedan skuttade hon lyckligt fram över stigen, som slingrade sig rakt in i den mörkaste och hotfullaste skog Josef någonsin hade sett...
